- Välkommen!
- Logga in eller Registrera
Statlig rapport ifrågasätter ADHD-behandlingar
Relaterat innehåll
Användningen av läkemedel mot ADHD har ökat kraftigt de senaste åren. Nu varnar statliga SBU för utvecklingen.
"Vissa läkemedel har på kort sikt visats lindra ADHD-symtom, men risken för biverkningar på lång sikt är oklar", skriver SBU i en rapport.
Det behövs mer forskning kring både diagnostik och behandling av ADHD och autismspektrumtillstånd. Det slår SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, fast i rapporten ”Om psykiatrisk diagnos och behandling”.
Ett tiotal olika metoder används för att ställa diagnoserna, men enligt SBU saknar de flesta forskning som visar hur de fungerar. Det betyder dock inte att SBU anser att de är värdelösa.
- Men de behöver utvärderas systematiskt för att specialistvården ska kunna avgöra vilka som ska användas och på vilket sätt, säger Lars Jacobsson, ordförande för SBU:s projektgrupp.
Även behandlingarna är ett dåligt utforskat område. Nyttan och riskerna har sällan studerats vetenskapligt.
"Ett undantag är läkemedlen metylfenidat och atomoxetin, som har visat sig lindra uppmärksamhetsproblem, impulsivitet och överaktivitet hos både barn och vuxna med ADHD på 3 veckor till 6 månaders sikt. Det går inte att bedöma nytta och risker när behandlingen pågår längre än 6 månader. Läkemedlen kan ha biverkningar på kort sikt, till exempel nedsatt aptit och mag-tarmbiverkningar", heter det i SBU:s pressmeddelande.
SBU utesluter inte att behandling med centralstimulerande ADHD-läkemedel kan skapa problem på lång sikt.
"Det behövs långtidsstudier för att bedöma om risken för missbruk i vuxen ålder påverkas hos personer som behandlats med centralstimulerande ADHD-läkemedel som barn", skriver SBU.
Kommentarer
Hej "mamma", jag förstår vilken skillnad det var att få hjälp. Jag fortsätter lite på din tråd.
Det är upprörande att läsa om kost och vitaminer. Helt seriöst, visst kan det ha en liten effekt på några människor. Men det botar inte Adhd överhuvudtaget. Det är en funktionsnedsättning. Det är ungefär som att säga att en dyslektier kan lära sig att läsa och skriva med rätt kost. Adhd och andra diagnoser har funnits länge, det uppmärksammas mer idag vilket jag tycker är oerhört positivt. Min son började visa sina aggressioner, koncentrationssvårigheter redan innan han var året gammal. Men han kanske skulle haft annan bröstmjölksersättning för att förhindra Adhd? När han fick sin diagnos vid 6 års ålder var det både en lättnad och sorg. Medicinerna började han inte med förräns efter 6 mån då jag ville se om det fungerade utan. Aggressiviteten bara eskalerade såväl som hans självmordstankar. Men det kanske hade hjälpt med mer grönsaker och vitaminer istället!?! De som inte har det i familjen eller på väldigt nära håll borde tänka sig för två gånger innan de uttrycker något. Och nej våra barn med diagnoser är inte ouppfostrade eller bortskämda. Det är en kamp varje dag både för barn och vuxna!!
Jissus...jag blir arg när jag läser ditt inlägg. Vet du överhuvudtaget vad ADHD är för diagnos. Som mamma till tre barn, kunde jag ganska snart säga att något inte stämde med mitt andra barn. Motoriken var svar, svårt för att amma. Svårt att hålla kvar ögonkontakten. Var de första signalerna. Sedan fortsatte det, sov dåligt, konstant aktivt, började gå sent, fixerade sig vid hjulen på bilen, istället för att rulla bilen som de andra fem barnen i gruppen gjorde. Ingen språkutveckling, men kunde ljuda melodier som han hade hört.Kunde inte sitta med i gruppen, var hela tiden på språng, fick ångest attacker där han kunde skrika i över en timme. Vad man än gjorde så gick det inte att lugna honom. Kost och motion min vän, det fick han som han skulle. Om inte så såg han till att skaffa sig den motionen själv som han behövde. I femårsåldern började föräldrar förbjuda sina barn och personal på förskolan att leka med honom. Vi gjorde allt, och jag är välutbildad. I skolan blev han genast sedd som värsting. Han kunde inte delta i klassrummet, för när han inte förstod uppgiften eller det hände för mycket runt honom, fick han ångest. Han kan inte sortera intryck. Han saknar närminne. Hans syskon bad att få flytta hemifrån när de var 18:år de orkade inte mer. De var trötta på allt skrik, alla konflikter som han skapade kring sig. HUR TROR DU MIN SON MÅDDE? Som stor ANTI medicinare, och efter att ha testat allt, gav jag till slut med mig. Han hade inget att förlora, för han hade förlorat allt, vänner, skolan, sina syskon och vi föräldrar som var så trötta, förtvivlade. Hans ångest och oro blev värre i takt med att han blev utesluten. Den dag vi satte in medicinen sa vi, en månad och om inte bättre ut. Dag 5 såg vi första förändringen. Vår son kunde sitta och lyssna. Han började prata långa meningar, tidigare var det bara skrik. Han ville att vi skulle läsa med honom. Plötsligt var inte läxan en plåga och fylld med ångest, - om jag tränar riktigt så kan jag bli ganska bra, sa han. Förstår du vad detta innebär? Skolan fick inget veta för vi ville se vad de upplevde. Efter en vecka fick vi ett samtal hem, i luren sitter tre pedagoger, som alla vill veta vad som har hänt. Vår son är världens goaste kille. För första gången sedan skolstart, har barn kommit fram till honom och frågat om de får leka med honom. Förstår du hokus pokus tanten vad detta betyder för en liten kille. Ni pratar om konsekvenser av medicinen, börja fokusera på de konsekvenser och det liv min pojke har haft fram tills nu. Jag har slutat lyssna på sådana som dig, ni tog för många år av mitt barns hälsa.
Vänligen Mamma till numera en ångestfri gosse.
Wow!! Mamma: Läste ditt inlägg precis.
Jag har jobbat länge inom funktionshinderomsorgen och då främst med barn och ungdomar inom autismspektrat. Nu läser jag till socionom och längtar efter att få jobba mer för dessa barn m familjer och de som hamnar inom ADHD/ADD bedömningen. Jag har länge funderat på om man ofta ser medicinen som en snabb genväg i stället för att först försöka ta sig an miljön runt omkring, som jag anser ofta förstärker funktionshindret. Jag har också börjat få en skeptisk syn på diagnostiserandet och är rädd för att man glömmer att se behoven först innan diagnosen.
Men efter ditt inlägg så blir jag helt mållös och får en tår i ögat. Vilken lättnad för er och ert barn. Så underbart att se sitt barn få glädje och harmoni. Jag kan på sätt och vis relatera till det, men absolut inte i samma omfattning. Vi har ett barn som har fått barnepilepsi och medicineras för detta. Vid den första tillsatta medicinen fick hon humörförändringar utan dess like. Hon var totalt impulsstyrd och slängde sig som en liten vildkatt över sina syskon. Hon var arg, ledsen och frustrerad hela tiden. En personal inom barnomsorgen uttryckte det som att ljuset i vår dotters ögon hade slocknat, glimten fanns inte kvar. Så ont det gjorde att höra detta. Vi övervägde allvarligt att helt sluta med medicinering om det inte gick att byta sort. Som väl var bytte vi medicin. Två veckor efter bytet var det som att vända på en hand. Hon mådde snabbt mycket bättre och jag kan inte beskriva glädjen när vi hörde henne skratta för första gången på tre månader.
Det jag vill säga med detta är, att vi hela tiden måste se till våra barns välmående. Vare sig det betyder med eller utan medicin. Ibland är den av ondo eftersom den tar bort ALLA toppar och dalar, men ibland är den enbart av godo.
Jag tackar dig för insändaren och kommer hädanefter inte vara fullt så skeptisk mot medicinering mot ADHD.
All lycka till er.
Hur länge skall vi tolerera att kunskaperna om den anpassade kostens och rörelsens betydelse undanhålls dessa barn och ungdomar!?
Det är skrämmande, som terapeut inom sjukvården, att se hur man under över 20 års tid lyckats undanhålla de kunskaper om hur positiv effekt kosten, kosttillskotten och rörelsen kan ha för tillfrisknandet för dessa barn och unga som drabbats av störningar på nervsystemet - störningar som sedan avspeglas i en negativ utveckling av deras fysiska och psykiska beteenden!
De kunskaper som vuxit fram kan ses som alternativa metoder men borde i dag vara självklara kunskaper inom sjukvårdens väggar!
Som tur är börjar föreningar nu, förutom den forskning och de studier inom ämnet som finns, även att samla på sig medlemmarnas egna rapporter om deras tillfrisknande, http://www.npif.no/index.php?name=Medlemmenes_historier
Enkla bedömningar av området känsel, som borde vara lika självklara utföra som bedömning av området syn och hörsel, kan skvallra om det är något som ligger och stör på nervsystemet! Men sjukvården har, i den diagnoshysteri som rått under dessa år, ALDRIG visat något som helst intresse av området känsel och hur det kan påverkas av en felaktig kost eller brist på rörelse etc. - vilket i sin tur kan ge en negativ påverkan på beteenden, både fysiskt och psykiskt!
Det gäller inte vår egen framtid och våra egna vinningar - det gäller våra barns framtid! Tidig prevention kan förebygga utveckling av avvikande beteenden och psykisk ohälsa!
Skriv ny kommentar